| 22 Kapitlet |
1 | Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
|
2 | Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
|
3 | Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
|
4 | HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
|
5 | Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig,
|
6 | dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
|
7 | Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.
|
8 | Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
|
9 | Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.
|
10 | Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.
|
11 | Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar
|
12 | Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.
|
13 | Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
|
14 | HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst.
|
15 | Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.
|
16 | Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.
|
17 | Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
|
18 | Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
|
19 | De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
|
20 | Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.
|
21 | HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
|
22 | Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
|
23 | nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av.
|
24 | Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.
|
25 | Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.
|
26 | Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
|
27 | Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
|
28 | och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
|
29 | Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.
|
30 | Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.
|
31 | Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
|
32 | Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud?
|
33 | Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg,
|
34 | du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
|
35 | du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
|
36 | Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,
|
37 | du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
|
38 | Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
|
39 | Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.
|
40 | Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
|
41 | Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.
|
42 | De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke.
|
43 | Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.
|
44 | Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
|
45 | Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.
|
46 | Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.
|
47 | HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
|
48 | Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig;
|
49 | du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
|
50 | Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.
|
51 | Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
|