| 12 Kapitlet |
1 | Därefter tog Job till orda och sade:
|
2 | Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!
|
3 | Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?
|
4 | Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
|
5 | Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
|
6 | Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.
|
7 | Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
|
8 | eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.
|
9 | Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?
|
10 | I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.
|
11 | Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?
|
12 | Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.
|
13 | Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.
|
14 | Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
|
15 | Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
|
16 | Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
|
17 | Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.
|
18 | Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.
|
19 | Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.
|
20 | Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.
|
21 | Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.
|
22 | Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.
|
23 | Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
|
24 | Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
|
25 | De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.
|