| 14 Kapitlet |
1 | Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
|
2 | lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
|
3 | Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
|
4 | Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
|
5 | Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
|
6 | vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
|
7 | För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
|
8 | Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
|
9 | så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
|
10 | Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
|
11 | Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
|
12 | så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
|
13 | Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
|
14 | fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
|
15 | Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
|
16 | ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
|
17 | I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
|
18 | Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
|
19 | såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
|
20 | Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
|
21 | Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
|
22 | Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
|