| 26 Kapitlet |
1 | Därefter tog Job till orda och sade:
|
2 | Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
|
3 | Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
|
4 | Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
|
5 | Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.
|
6 | Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.
|
7 | Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.
|
8 | Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.
|
9 | Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.
|
10 | En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.
|
11 | Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.
|
12 | Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
|
13 | Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
|
14 | Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
|