| 29 Kapitlet |
1 | Åter hov Job upp sin röst och kvad:
|
2 | Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
|
3 | då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
|
4 | Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
|
5 | då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
|
6 | då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
|
7 | När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
|
8 | då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
|
9 | Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
|
10 | furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
|
11 | Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
|
12 | ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
|
13 | Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
|
14 | I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
|
15 | Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
|
16 | Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
|
17 | Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
|
18 | Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
|
19 | Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
|
20 | Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
|
21 | Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
|
22 | Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
|
23 | De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
|
24 | När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
|
25 | Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
|