| 33 Kapitlet |
1 | Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.
|
2 | Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.
|
3 | Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.
|
4 | Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.
|
5 | Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.
|
6 | Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.
|
7 | Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
|
8 | Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:
|
9 | »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;
|
10 | men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.
|
11 | Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»
|
12 | Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.
|
13 | Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?
|
14 | Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.
|
15 | I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,
|
16 | då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,
|
17 | när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.
|
18 | Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.
|
19 | Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.
|
20 | Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.
|
21 | Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
|
22 | Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.
|
23 | Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,
|
24 | då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»
|
25 | Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
|
26 | När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.
|
27 | Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;
|
28 | ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»
|
29 | Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,
|
30 | till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.
|
31 | Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.
|
32 | Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.
|
33 | Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.
|