| 69 Kapitlet |
1 | För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
|
2 | Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
|
3 | Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
|
4 | Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
|
5 | Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
|
6 | Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
|
7 | Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
|
8 | Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
|
9 | främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
|
10 | Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
|
11 | Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
|
12 | Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
|
13 | Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
|
14 | Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
|
15 | Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
|
16 | Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
|
17 | Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
|
18 | Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
|
19 | Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
|
20 | Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
|
21 | Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
|
22 | De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
|
23 | Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
|
24 | må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
|
25 | Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
|
26 | Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
|
27 | eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
|
28 | Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
|
29 | Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
|
30 | Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
|
31 | Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
|
32 | Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
|
33 | När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
|
34 | Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
|
35 | Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
|
36 | Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.
|
37 | Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.
|