| 102 Kapitlet |
1 | Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
|
2 | HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
|
3 | Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
|
4 | Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
|
5 | Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
|
6 | För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
|
7 | Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
|
8 | Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
|
9 | Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
|
10 | Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
|
11 | för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
|
12 | Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
|
13 | Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
|
14 | Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
|
15 | Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
|
16 | Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
|
17 | när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
|
18 | när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
|
19 | Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
|
20 | att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
|
21 | för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
|
22 | på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
|
23 | när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
|
24 | Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
|
25 | Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
|
26 | I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
|
27 | de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
|
28 | Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
|
29 | Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
|