| 132 Kapitlet |
1 | En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,
|
2 | han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
|
3 | »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,
|
4 | jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,
|
5 | förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»
|
6 | Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.
|
7 | Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.
|
8 | Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.
|
9 | Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.
|
10 | För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.
|
11 | HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
|
12 | Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.
|
13 | Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.
|
14 | Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
|
15 | Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
|
16 | Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.
|
17 | Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.
|
18 | Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.»
|