| 137 Kapitlet |
1 | Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
|
2 | I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
|
3 | Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
|
4 | Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
|
5 | Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
|
6 | Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
|
7 | Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
|
8 | Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
|
9 | Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
|