| 7 Kapitlet |
1 | Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
|
2 | Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
|
3 | Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
|
4 | Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,
|
5 | så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
|
6 | Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
|
7 | då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
|
8 | Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
|
9 | skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
|
10 | Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
|
11 | Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
|
12 | Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
|
13 | Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
|
14 | »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
|
15 | Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
|
16 | Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
|
17 | Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
|
18 | Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
|
19 | Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
|
20 | Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»
|
21 | Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
|
22 | Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
|
23 | ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
|
24 | Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
|
25 | Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
|
26 | Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
|
27 | Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.
|