| 31 Kapitlet |
1 | Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:
|
2 | Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.
|
3 | Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.
|
4 | Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.
|
5 | De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.
|
6 | Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.
|
7 | Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.
|
8 | Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.
|
9 | Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----
|
10 | En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.
|
11 | På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.
|
12 | Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.
|
13 | Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.
|
14 | Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.
|
15 | Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.
|
16 | Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
|
17 | Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.
|
18 | Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.
|
19 | Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.
|
20 | För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.
|
21 | Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
|
22 | Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.
|
23 | Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.
|
24 | Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.
|
25 | Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.
|
26 | Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.
|
27 | Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.
|
28 | Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:
|
29 | »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»
|
30 | Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.
|
31 | Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.
|