| 7 Kapitlet |
1 | »Huru sköna äro icke dina fötter i sina skor, du ädla! Dina höfters rundning är såsom ett bröstspännes kupor, gjorda av en konstnärs händer.
|
2 | Ditt sköte är en rundad skål, må vinet aldrig fattas däri. Din midja är en vetehög, omhägnad av liljor.
|
3 | Din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell.
|
4 | Din hals liknar Elfenbenstornet, dina ögon dammarna i Hesbon, vid Bat-Rabbimsporten. Din näsa är såsom Libanonstornet, som skådar ut mot Damaskus.
|
5 | Ditt huvud höjer sig såsom Karmel, och lockarna på ditt huvud hava purpurglans. En konung är fångad i deras snara.» ----
|
6 | »Huru skön och huru ljuv är du icke, du kärlek, så följd av lust!
|
7 | Ja, din växt är såsom ett palmträds, och din barm liknar fruktklasar.
|
8 | Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar. Må din barm då vara mig såsom vinträdets klasar och doften av din andedräkt såsom äpplens doft
|
9 | och din mun såsom ljuvaste vin!» »Ja, ett vin som lätt glider ned i min vän och fuktar de slumrandes läppar.
|
10 | Jag är min väns, och till mig står hans åtrå.» ----
|
11 | Kom, min vän; låt oss gå ut på landsbygden och stanna i byarna över natten.
|
12 | Bittida må vi gå till vingårdarna, för att se om vinträden hava slagit ut, om knopparna hava öppnat sig, om granatträden hava fått blommor. Där vill jag giva min kärlek åt dig.
|
13 | Kärleksäpplena sprida sin doft, och vid våra dörrar finnas alla slags ädla frukter, både nya och gamla; åt dig, min vän, har jag förvarat dem.
|