| 10 Kapitlet |
1 | »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare.
|
2 | Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.
|
3 | För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina får vid namn och för dem ut.
|
4 | Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst.
|
5 | Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom, ty de känna icke de främmandes röst.»
|
6 | Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke vad det var som han talade till dem.
|
7 | Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är dörren in till fåren.
|
8 | Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men fåren hava icke lyssnat till dem.
|
9 | Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst, och han skall få gå ut och in och skall finna bete.
|
10 | Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog.
|
11 | Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.
|
12 | Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem.
|
13 | Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.
|
14 | Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig,
|
15 | såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag giver mitt liv för fåren.
|
16 | Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.
|
17 | Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv -- för att sedan taga igen det.
|
18 | Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det budet har jag fått av min Fader.»
|
19 | För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland judarna.
|
20 | Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från sina sinnen. Varför hören I på honom?»
|
21 | Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke kan väl en ond ande öppna blindas ögon?»
|
22 | Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var nu vinter,
|
23 | och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen.
|
24 | Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss det öppet.»
|
25 | Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om mig.
|
26 | Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.
|
27 | Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig.
|
28 | Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand.
|
29 | Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.
|
30 | Jag och Fadern äro ett.»
|
31 | Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom.
|
32 | Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar är det som I viljen stena mig?»
|
33 | Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.»
|
34 | Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har sagt att I ären gudar'.
|
35 | Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till -- och skriften kan ju icke bliva om intet --
|
36 | huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt i världen?
|
37 | Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke.
|
38 | Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i Fadern.»
|
39 | Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras händer.
|
40 | Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där.
|
41 | Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.»
|
42 | Och många kommo där till tro på honom.
|