4 Kapitlet

 Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem. 

 Ty det förtröt dem att du undervisade folket och i Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. 

 Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till följande dag, eftersom det redan var afton. 

 Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen. 

 Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och skriftlärde i Jerusalem; 

 där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt. 

 Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?» 

 Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande: »I folkets rådsherrar och äldste, 

 eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad, 

 så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda -- att det är genom det namnet som denne man står inför eder frisk och färdig. 

 Han är 'den stenen som av byggningsmännen' -- av eder själva -- 'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'. 

 Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.» 

 När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus. 

 Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid dem, kunde de icke säga något däremot. 

 De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan överlade de med varandra 

 och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det. 

 Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala för någon människa.» 

 Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att tala eller undervisa i Jesu namn. 

 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I själva döma; 

 vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett och hört.» 

 Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa dem. 

 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen över fyrtio år gammal. 

 När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt dem. 

 Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade: »Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är. 

 Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom helig ande: 'Varför larmade hedningarna och tänkte folken fåfänglighet? 

 Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.' 

 Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar; 

 de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske. 

 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att de med all frimodighet må förkunna ditt ord, 

 i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.» 

 När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet. 

 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade allting gemensamt. 

 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla. 

 Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen för det sålda 

 och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så att var och en fick efter som han behövde. 

 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder förmanaren), en levit som var bördig från Cypern, 

 också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna och lade dem för apostlarnas fötter.