| 3 Kapitlet |
1 | Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av omskärelsen?
|
2 | Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att de hava blivit betrodda med Guds löftesord.
|
3 | Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet?
|
4 | Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är en lögnare». Så är ju skrivet: »På det att du må finnas rättfärdig i dina ord och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.»
|
5 | Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom vore det fråga om en människa.)
|
6 | Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen?
|
7 | Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skall då jag likväl dömas såsom syndare?
|
8 | Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra, och såsom några föregiva att vi lära? -- Sådana få med rätta sin dom.
|
9 | Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra? Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar och greker för att allasammans vara under synd.
|
10 | Så är ock skrivet: »Ingen rättfärdig finnes, icke en enda.
|
11 | Ingen förståndig finnes, ingen finnes som söker Gud.
|
12 | Nej, alla hava de avvikit, allasammans hava de blivit odugliga, ingen finnes som gör vad gott är, det finnes ingen enda.
|
13 | En öppen grav är deras strupe, sina tungor bruka de till svek. Huggormsgift är inom deras läppar.
|
14 | Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.
|
15 | Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
|
16 | Förödelse och elände är på deras vägar,
|
17 | och fridens väg känna de icke.
|
18 | Guds fruktan är icke för deras ögon.»
|
19 | Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud;
|
20 | ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom. Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.
|
21 | Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om,
|
22 | en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad.
|
23 | Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;
|
24 | och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus,
|
25 | honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod. Så ville Gud -- då han i sin skonsamhet hade haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna -- nu visa att han dock var rättfärdig.
|
26 | Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på Jesus.
|
27 | Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en trons lag.
|
28 | Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom tro, utan laggärningar.
|
29 | Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas,
|
30 | så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.
|
31 | Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra tvärtom lag gällande.
|