| 37 Kapitlet |
1 | Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
|
2 | Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
|
3 | Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
|
4 | Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
|
5 | Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
|
6 | Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
|
7 | Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
|
8 | Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
|
9 | Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
|
10 | med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
|
11 | Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
|
12 | De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
|
13 | Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
|
14 | Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
|
15 | Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
|
16 | Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
|
17 | Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
|
18 | Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
|
19 | Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
|
20 | Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
|
21 | Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
|
22 | I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
|
23 | den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
|
24 | Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
|