| 26 Kapitlet |
1 | Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.
|
2 | Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.
|
3 | Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!
|
4 | Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.
|
5 | Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.
|
6 | Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.
|
7 | Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.
|
8 | Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.
|
9 | Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.
|
10 | En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.
|
11 | Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.
|
12 | Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.
|
13 | Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.
|
14 | Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.
|
15 | Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.
|
16 | Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.
|
17 | Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.
|
18 | Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar,
|
19 | är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»
|
20 | När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.
|
21 | Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.
|
22 | Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.
|
23 | Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.
|
24 | En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek.
|
25 | Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.
|
26 | Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.
|
27 | Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.
|
28 | En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.
|